Maria Lampadaridou-Pothou – en visionär impressionist
Jag är rädd att man för att kunna förstå vad jag vill säga, redan måste vara övertygad om att den psykiska ansträngning som krävs för att föreställa sig en ängel är mycket mer smärtsam och fruktansvärd än den andra, som förmår bringa fram demoner och vidunder.
Odysseas Elytis, Öppna kort
Maria Lampadaridou tillhör en tradition i grekisk poesi, från Herakleitos och Platon, över de tidiga kristna esoterikerna och de bysantinska mystikerna till “nygrekerna” Kalvos, Sikelianos, Karelli och Elytis, som med ett uttryck från den bysantinska liturgin strävat efter att “i språket ge röst åt det översinnliga” eller som Baudelaire kunde ha formulerat det, att översätta korrespondenserna mellan två verkligheter. Som sina grekiska föregångare i modern tid hämtar hon den europeiska inspirationen från den franska modernismen, där ju för övrigt en grek, Jean Moreas, (Giannis Diamantopoulos) kom att spela en framträdande roll med det symbolistiska manifestet.
Mer äh något annat är hon poet,
skriver Jacques Lacarriere i sin franska introduktion av Lampadaridous dikter och med diktsamlingen Mystisk Passage tar Maria Lampadaridou steget fullt ut i sin strävan att med språket som medium na fram till en forstaelse och ett samband med en mer eller mindre obruten tretusenarig tradition, vars antika rotter forlorar sig i ett tocken av mysteriekunskap och myter.
Utgangspunkt blir nagot av det Aristoteles pa tal om mysterievigningen understrukit, om att “den ratta mogenheten nar adepten icke genom ‘mathein”‘, dvs genom kunskap eller undervisning, “utan genom ‘pathein”‘, dvs genom att vara underkastad nagot, tala nagot, vilket vill saga att han skall forsattas i ett visst tillstand, forandras och forvandlas.
Denna utgangspunkt galler for en stor del Maria Lampadaridous forfattarskap, men den galler i synnerhet diktsamlingen Mystisk Passage, eftersom den ar ett uttryck for poetens upplevelse av ett ohyggligt “pathein”, en personlig sorg: forlusten av hennes egen son, som for forfattarinnan stallde tillvarons alla begrepp pa sin spets.
Det ar den katastrofen, som ger farg at den hogstamda, nastan religiost vibrerande tonen genom hela samlingen nar hon i sin smarta soker stod i spraket, i uttryck hamtade fran den langa grekiska traditionen. Dikterna blir ett stycke modernt inferno, dar inte den yttre verkligheten utan den inre – upplevelsens – gors synlig, sa att kanslor och stamningar kan skadas i hennes bilder. Bilderna blir uttryck for kanslor och tankar i stallet for deras utsaga.
Hennes bilder blir pa sa satt dels konkreta uttryck for en psykologisk verklighet, men ocksa skarvorna i det oversinnllgas mosaik. Skadandet blir en upplevelse, genom att ordens rorelsegestalter tranger sig pa oss och vi sjalva likt strangar kommer I rorelse.
Avgrund och paradis i ordens utmarker
For Maria ar diktandet djupaste allvar, nastan en religios handling. Beckett och Elytis – avgrund och paradis – ar de poler hennes poesi pendlar mellan. Dar Elytis skriver om paradisets uppenbarelse, skriver Maria om avgrundens inkarnation. Hon provar liksom Beckett existensens granser i en konst, som ror sig i ordens utmarker, i ett yttersta mellanrum mellan vad som later sig sagas oeh det outsagbara oeh en stravan att beskriva overgangarna oeh spegla en transcendent varld.
Hennes metaforer oeh troper innehaller symbolik hamtad fran antikens mysterier oeh invigningsritualer pa ett satt som ocksa finns hos Elytis, aven om de existentiella fragorna hos honom ligger pa ett nagot annorlunda plan. Om Elytis ar aristotelisk ar namligen Maria platonsk. For henne existerar verkligen den idevarld hon beskriver i en annan dimension, medan den hos Elytis finns inneboende i tingen.
Hon belyser tillstand bortom tid oeh rum, bortom fodelse oeh dod, ett landskap, som manifesterar sig utanfor materiens domaner, men inneboende i spraket vilar i ordens konnotationer oeh tradition. Orden soker en verklighet parallellt med att detta tillstand soker sitt verbala uttryek, liksom minnet hos Proust i A la Recherche du temps perdu eller for all del i Platons dialoger.
Logosmysterierna i Artemision iEfesos
I shall go into the forest to fmd words crowned with lilacs. I shall walk in the clearing and approach the procession of virgin words, then make myself a wedding crown thereof.
Esra Pound
Spraker i dess urformer, i synnerhet sa som det kom till uttryek i mysterierna i Artemision i Efesos pa 600-talet f.Kr. ar darfor hennes stora omsorg. En tradition dar ‘logos’, ‘ordet’, har en avgorande roll. De gamla grekernas djupa intresse for sprakers olika kvaliteter uppenbarar sig inte minst i det faktum att de ansag sig behova fern olika ord for att belysa de olika kvaliteterna i begreppet ‘ord’: logos, mythos, epos, lexis, rema.
De gamla grekerna tankte talande oeh talade tankande. Deras sinne var konstant inspirerat av ordets liv: ordet i sin andning formade sinnet. Det grekiska spraket ger erfarenheten av en jamvikt och balans mellan natur och manniska, mellan den yttre och den inre domanen. Ett forsok att ga bakom begreppen skulle leda tillbaka till den forestallningsvarld, som var i hegemoni innan abstraktioner och specifiktationer Iaste associationer, konnotationer och dodade upplevelserna i ett definitionsmassigt fastnaglande av begreppen. Begreppen behandlar ju bara ordens semantiska aspekt och Iamnar poesins sjalva essens, associationssfarerna, ljudkvaliteterna, musikaliteten och rytmen darhan.
Om man utifran dessa spekulationer, som Lampadaridou och fore henne Elytis och Sikelianos, vander tillbaka till grundtexterna hos jonier som Herakleitos skall man forsta att visdomen i hans yttrande ar storre an en ytlig genomlasning av fragmenten ger vid handen.
Men for detta logos (ord eller lag, varldslag), om det oek ar evigt, bliva manniskorna alltid oforstaende, bade innan de fomummit det oeh sedan de fornummit del. Allt sker efter detta ord … De andra manniskorna veta visserligen ieke vad de gora som vakna, liksorn de ju ocksa forgata vad de gora i somnen.
Herakleitos, fragment 1
Det var i Artemistemplet i Efesos denna logostradition fick sitt starkaste uttryck och Herakleitos, kallad den dunkle, var en av dessa tidiga logosfilosofer. Spillrorna – ett hundratal till eftervarlden bevarade fragment – av hans “Peri fyseos” (Om Naturen) intar en central stallning i Lampadaridous varldsbild och dessa fragment – i original- blir som hallpunkter i hennes texter barare av en kunskap, som i sin helhet gatt forlorad, men som lyser fram som skarvor i det sprakliga uttrycket.
Men dessa hallpunkter ar aldrig referenser eller citato Fragmenten ar invavda i den nygrekiska texten pa ett naturligt satt tillsammans med de ovriga orden, sa att de kanns sjalvklara.
Fridens och kampens backer
Till Efesostraditionen hor ocksa Johannes, evangelisten och forfattaren till Apokalypsen, som av kejsar Dominitianus forvisats till on Patmos, dar han i protest mot caesarkulten skrev urkristendomens mysteriebok, Apokalypsen, en av mansklighetens stora kampbocker.
Idenna de sju inseglens, basunernas och vredesskalarnas bok ar forhanget bortdraget fran de over tiden staende andliga striderna, vars skuggor sa dramatiskt foll in i urkristendomens fore-stallnmgsvarld.
Nar Dominitianus ar 96 blev mordad kom en tid av ostord fredlig utveckling och Johannes atervande till Efesos, dar han i en eremitboning inom omradet for de efesiska mysteriena, som enligt traditionen var sarskilt skyddade fOr elementens master, nedtecknade evangeliet – fridens stora bok.
I begynnelsen var Ordet (Logos) oeh Ordet var hos Gud oeh Ordet var Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud. Genom det har allt blivit till, som ar till. 1det var liv, oeh livet var manniskans ljus. Oeh ljuset lyser i morkret, oeh morkret har ieke fatt makt darmed.
Evangelium enligt Johannes 1:1-5
Larnpadaridou raknar sjalv sitt ursprung till detta joniska kulturomrade pa Mindre Asiens vastkust, som hennes far forvisades fran i samband med Den stora katastrofen – kriget 1922-1923 och den efterfoljande etniska rensningen, da over en och en halv miljon greker deporterades till Grekland.
Gemensamt med Uppenbarelsebokens forfattare har hon ocksa det skadande, visionara elementet, sa vanligt i den gnostiska litteraturen, som i Pistis Sophia liksom i det anonyma verket Akathistos Hyrnnos, ett av den bysantinska liturgiska traditionens vackraste poem, som i apokalyptiska imaginationer och drombilder – ibland oklara men ofta glimrande av ljus och gesnomskinlighet – malar upp en intensiv bild av ett tillstand bortom tid och rum.
De eleusinska mysterierna
For Lampadaridou, liksom for Sikelianos, Seferis och Elytis, ar ocksa de eleusinska mysterierna viktiga element i en levande tradition, som senare tiders kristendom och rationalism med alla medel forsokt varja sig mot. Detta trots att antikens alla stora andar, anda in i romersk tid betygat den tradition en allra storsta vikt, omvittnad i uttalanden av ett flertal personligheter fran Aristoteles till Cicero.
Pindaros: “Valsignad den man som skadat Mysterierna och darefter stiger ner i jorden. Han forstar Livets slut och den gudomliga auktoriteten.”
Sofokles: “Lycklig den dodlige som deltagit i invigningarna, ty nar han nedstiger till Hades far han evigt liv, medan andra bara far karma fortvivlan och helvete.”
Cicero till en ung atenare: “Ert land har skapat manga stora och gudomliga ting for mansklighetens basta. Men inget ar hogre an dessa Mysterier. De har forskonat vara karaktarer och mildrat vara vanor; de har gjort att vi gatt fran vildarnas tillstand till verklig humanitet. De har inte bara lart oss hur vi ska leva med mer glad]e, utan ocksa att do med ett battre hopp.”
Starkast stallning hade traditionen hos atenarna, som under halvannat artusende vandrade den heliga vagen till helgedomen i Eleusis, dar under mystiska riter myten om Demeter och Persefone gestaltades. Myten om Demeter, tillsammans med annan undervisning, symboliserade for de gamla grekerna – varen, skorden, fodelsen och doden och framfor allt – sjalens ododlighet.
Mysteriekunskapen var hemlig och att avsloja dess innehall bestraffades med doden. Vivet saledes inte sa mycket om innehallet i mysterieriterna, dock att de efter tio dagars forberedelse genomfordes i tre delar:
‘ta deiknyomena‘ (det som visades), ‘ta legomena‘, (det som talades) oeh ‘ta dromena‘ (det heliga handlandet) – dramats forstadium?
Vi vet ocksa att fruktbarhetsguden Dionysos under olika namn, Jaeehos, Baeehos, med tiden kom att spela en framtradande roll, samt att den stillsamma vandringen vaxte ut till maktiga proeessioner till Dionysos ara fran Eleusis till den plats pa ostra Akropolissluttningen, dar sedermera Dionysosteatern kom att ligga. (Fruktbarhetens nara samband med dodsguden Hades i underjorden lever fortfarande kvar i grekiska ord som ‘ta aidoia’, ‘det hadiska’, som betyder ‘skote’ oeh ‘aidos’ som betyder ‘blygd’ oeh ‘blygsel’.)
Till en borjan i aprilmanaden, tiden for de Stora Dionyserierna, saddens firande, senare ocksa i januari – tiden for de sma Dionysosfestligheterna, Lennaierna, da skorden flrades, Sambandet med teaterns framvaxt ar saledes stort oeh vi vet att en av de tidigaste tragoderna, Aiskylos, vars far var myst oeh hierofant i Eleusis, en gang blev domd till doden for att han i nagra verser i sin a tragedier sades ha avslojat heliga mysteriekunskaper oeh han blev tvungen att fly till Sieilien.
Angelos Sikelianos var den forste som medvetet stravade aU aterknyta banden med denna mysterietradition med dikter som Grekisk kuallsuard for de doda, Den heliga udgen, Den hogsta lardomen.
Hos Lampadaridou tar sig denna stravan andra uUryek, mindre retoriska, befruktad som den ar av existensialism oeh absurdism, men det ar samma vag, genom samma sprak, oeh det ar dar den materialiseras – i orden.
I bltiklockans ddnande ljudloshet tar aningen gestalt
I Mystisk passage trevar sig Lampadaridou fram i klangbilder som loekar fram bilden av “the fairy bellringer”, alvklockeringaren, vars rost ar sa eterisk, sa delikat oeh svag: “so otherworldly that he should remain invisible, as he has through all the nights I have searched for him”, som den amerikanska tradgardsmastaren Rachel Carson uttrycker det i boken Tyst var.
Dar i blaklockans danande ljudloshet tar aningen gestalt, som en blixt, icke reellt men genom sina verkningar eller som en angel, som nyss passerade. En process liktydig med den rysning, det irrationella sprang sjalen-tanken tar, nar den passerar de skiktade oversinnllga dimensionernas olika granser.
I dessa skikt uttalas det outsagbara inte i lika hog grad i ordens semantiska gestalt, genom sin innebord, utan genom sin tonkvalitet, rorelsegestik och genom sitt egenvarde, Mallarme forsokte fanga in denna kvalitet i det han kallade “la parole essentielle”, och menade att denna kvalitet i orden skall vacka “nagot som ar i vardande”, befria nagot hos lasaren, Ekelof ville “frigora ordet fran dess defrnierade mening och ge det en ny doft, en ny klang, en ny plats i lasarens medvetande”. Han leker ju ofta, som barn i ramsor, med ljudens klangbilder, vilka far oss att medklinga i andra, kanske irrationella, dimensioner.
I Mystisk Passage ar det en osynlig varld, som exponeras ljudlost i ordens klangbilder. Ljudens associationsfiirer och struktur blir de betydelsebarande skikten, som far uttala det outsagbara.
Helvetesvandringen autentisk
Om den grekiske nobelpristagaren Odysseas Elytis har man sagt att hans sprak ar som mosaikernas byggstenar, svarrnar av skarvor, som i sin helhet – mellanrummen inneslutna – bygger upp hela ikonostaser.
Lampadaridous sprak ar lika exakt; varje ord, varje uttryck utvalt och vagt pa Osirisvagen, befunnet vardigt eller ratats. Metaforerna gnistrar som friskt kyliga daggdroppar av krossad kristall, och snittar upp det stumma varat i overraskande skalpelldrag. Byggstenarna – orden, fraserna – ar enkla, vardagliga, nagon gang i original frtm Herakleitos, Anaxagoras, Anaximenes, Apokalypsen eller Sapfo, men alltid jordnara, konkreta bruksforemal. Och lystern blir den som uppstar hos verktyg i bruk.
Detta gor kontrasten till det existentieUa innehallet pataglig, skriande, for hos Maria ligger varats angest oeh radsla som nerver direkt pa huden.
Spanningen, ja jag skulle vilja saga, andakten blir skalvande, nar anden blir kott oeh blod.
Lampadaridou tillhor de Elytisuttolkare som har forstatt oeh belyst nyanserna oeh de metafysiska djupskikten i hans poesi. Oeh visst kanner man igen solpoeten i hennes egna dikter, i eitat oeh vandningar som liknar mastarens. Vem kunde undga att praglas av hans sprak, hans genomlysande metaforer oeh medvetna stilexperiment, som far Sapfo oeh Herakleitos att framsta som goda grannar, som nyss var forbi oeh Ianade lite olja oeh brod.
Just dari trader likheterna med Elytis fram – i det beharskat vardagliga spraket, i ordvalet – men hos Lampadaridou blir lidandets oeh morkrets nyanser patagligare, konkretare, sannare – fargade av upplevelserna av hennes lille sons bortgang. Sorgen oeh smartan ar autentisk, lidandet sjalvupplevt, helvetsvandringen genomford oeh lika autentisk som for den danske psalmforfattaren: “I natt blev det bankat pd helvetets port.“
Den nyansen skiljer ut henne fran mastaren. For Lampadaridou har gjort sin vandring “upp oeh ner ur avgrunden den enda” tillsammans med Herakleitos oeh smakat helvetesbrygden.
Kanske var det dar, i avgrunden, hon motte oeh inledde sin mangariga brevvaxling med Samuel Beckett. Kanske var det i den jakobsbrottningen hon forvarvade insikten om nyanserna oeh helheten i den store irlandarens valdiga angest. I vart fall fordjupade motet hennes intresse for det sprakliga uttryeket, dess formaga – eller oformag a att etablera kontakt meUan manniskor. Logosmaterialiseringen, som Herakleitos kunde ha utryekt det, ‘logos’ vandring fran gest till bild oeh bokstav, fran himlen till manniskornas inre.
Den proeessen gay manniskan nya insikter, nya mojligheter att ta del av Eleusismysteriernas hemligheter oeh portionerade ut dem i lampliga doser i ett uttryek som kunde forstas av gemeen ne man. ‘Logos’ blev ‘dialogos’, oeh borjade vava mellan manniskorna, Dionysos forenades med Apollon oeh denna nya gudskraft flyttade in i manniskans inre oeh fodde en ny konstart, dramat, som skulle leda henne (manniskan) till insikt: Gnothi seauton, Lar karma dig sjalv!
Beckett hade forstatt den proeessen pa sitt satt, nu ocksa Maria oeh hon oste den grekiska solens vin i den keltiska haxbrygden.
Ar det det som gor hennes brygd sa stark oeh genomskinlig, hennes dikter sa vaekra, sa brackliga? Som om man vid lasningen fruktade att bagaren faller oeh kommer att krossas.
Ingemar Rhedin, 1996